OM FÖSINGSMÅLA GÅRD

TILL GOOGLE MAPS: 56°20’35.1″N 15°05’53.8″E >>

Fösingsmåla gård har gamla anor. Enligt en gammal sägen ska stället under 1700-talet bebotts av en Mats Fösse. Denne var inte kungen trogen och menade att han inte lydde under någon annan än sig själv.

Fogden var vid ett tillfälle där för att försöka kuva Fösse och förmå honom att betala skatt. Eftersom att Fösse också ansågs ge snapphanar skydd på gården hade fogden med sig beväpnade soldater i rustning.

“Jag lyder under ingen” skrek Fösse och slet ner fogden från hästen. När då soldaterna drog sina värjor blottade sig en glipa i rustningarnas armhålor . I träden satt snapphanar gömda och avlossades sina pilar från armborsten. Värjorna föll till marken och följet red tillbaka till Backaryd under ett väldigt skrammel.

Om berättelsen är sann är föga troligt. Om liknade händelser berättas på flera platser i Europa. Historien är förmodligen tillkommen för att stärka modet hos folket. Så också hos de tappra fösingarna som under några år på 1970-80-talet ockuperade biskopshemmanet. Berättelsen blev också tonsatt av Svein Berteusen i samband med att kollektivet skulle vräkas.

Kyrkan till polisen, säger.
Kyrkan till polisen, säger.

Fösing vill vi bli av med, Fösing vill vi bli av med.
Kyrkan till polisen.

Polisen till Fösing, säger.
Polisen till Fösing, säger.

Ni har tre dagar på er, innan ni ska va härifrån.
Polisen till Fösing.

Fösing till polisen, säger.
Fösing till polisen, säger.

Oss kan ni inte bli av med. Oss kan ni inte bli av med,
Fösing till polisen.

Fösing, han går igen.
Fösing, han går igen.
Fösing, han går igen.

Gården ägdes alltså av Lunds stift som tog avkastningen från skogsmarker och arrende. Under 1970-talet arrenderades gården av Patrik Engström. Tillsammans med hustrun Inger bedrev de så kallad frivård. Ungdomar, främst från Stockholm, kom och bodde där för att kunna komma på fötter och bli fria från missbruk. Några av dem hade också annan kriminell belastning, men alla fick de chansen genom något som hette paragraf fjorton. Familjen Engström fick ersättning för sitt arbete med ungdomarna.

Patriks pedagogik var enkel. Men ovanlig. Han hade länge hållit på med hästar. Han närde drömmen om att korsa fram en slags nordisk Pinto. Brun-svart-vita hästar liknande de mustanger som de nordamerikanska indianerna var kända för. Rosita hette den märr varifrån dessa kusar skulle komma.

Ungdomarna fick alltså vara med Patrik och lära sig att sköta hästar, rida, köra vagn och dra hem ved ifrån skogen. De fick hugga ved, och alla skulle hjälpas åt med de dagliga sysslorna samt underhåll på gården. För att kunna hålla ihop allt på gården anställde han ibland också medhjälpare.

Patrik hade fler drömmar: han ville gå till Kebnekaise med sina hästar. Men han skulle vara väl förberedd och gjorde många kortare och längre turer med häst och vagn runt i norra Blekinge och Småland.

Patrik drog nog aldrig riktigt jämt med markägaren. Att han hämtade ved hur som helst och lät hästarna löpa fritt på bete var inget som kyrkan tyckte om. Så kom det sig att en avstyckad gård inte långt bort blev till salu: Lilla Årsjömåla. På fastigheten fanns också ett runt dass där ett stort sällskap kunde uträtta sina behov samtidigt. Hur mycket detta “lusthus” spelade roll för Patriks köp, är svårt att säga. Han slog i alla fall till och köpte. Den lämpade sig också för hans verksamhet och där kunde han fortsätta att förbereda sig för sin expedition norr ut.

Året var 1977, och den sista tiden då Patrik fortfarande drev Fösingsmåla gård hade han Elsie som medhjälpare. Dessutom hade Jon och Olov kommit ner ifrån Småland där de övervintrat med sina Shetlandshästar. Norr om gården etablerade de ett läger, med tält, tipi och skydd för hästarna. Och Elsie tyckte att det skulle vara sorgligt om gården övergavs, för att som det sades, bli jaktstuga åt kyrkans män. Så hon bjöd in några av sina vänner för att tala om att bilda kollektiv och försöka ta över Patriks arrende. Så blev det och efter ett telefonsamtal till Lunds stift så var saken klar. Så gjorde vi på den tiden.

Lägerfolket flyttade ner till gården och kollektivets medlemmar blev fler. Stiftsjägmästare Haglund som fått höra att det inte alls blivit bättre gjorde en blixtvisit tillsammans med skogvaktmästaren för att undersöka saken. På stället bad han invånarna snarast ge sig därifrån och något kontrakt var det inte tal om. “Vi vill inte ha några djävla indianer och naiva dårar här!” Stärkta av detta tillmäle föddes “Hästafolket”.

Redan under hösten 1977 hölls ett så kallat Tingmöte i Virseryd i Småland. Dit strömmade allsköns alternativare till för samvaro i framtidens och och naturens tecken. (Läs mer om ett sådant under länken “TINGMÖTE -92” ovan.) Patrik var där liksom andra som hade skaffat hästar. Björn Skålén visade bilder från The Farm, det stora gäng som i USA några år tidigare dragit runt i staterna och sedan slagit sig ner och etablerat ett alternativt samhälle. En av kvällarna bestämde vi ett gäng att vi skulle göra något liknande. Några med hästvagnar och andra med traktorer och vagnar. Per Örnmarker, som haft häst i några år, och som bodde på Moder Jord hängde på, några blivande Fösingsmålabor och andra. I höjd med vårdagjämningen 1978 anordnades på Fösingsmåla ett “Sagofolksmöte” och därmed var hjulen på allvar igång till det som blev Karavanen 1978.

(Se bilder och annat på www.fripress.se/karavanen .)

I tidiga maj 1978 gav sig halva styrkan av norrut. De som blev kvar kämpade vidare odlingar och djur. En del av Patriks frivårds-verksamhet fortsatte. Många blev sedan de som kom för att hämta sig från staden och livet där. Vilket också gav ett visst tillskott till kassan. Olov och Annika startade ett surdegsbageri i Hallabro, en mil norr om Fösingsmåla. Anders och Marie körde igång sin ljusstöpningsverksamhet. Några bönder, som var stödjare till kollektivet, lånade ut ett par mjölkkor och odlingarna växte. Det var såklart precis som vanligt en del samlevnadsproblem men ekonomiskt gick det faktiskt att leva så. Ett par av de som dragit iväg på Karavanen återkom. Olov och Birgitta gjorde en egen karavan med siktet inställt på Seychellerna. De kom till Istanbul. Runt i skogarna fanns många vänner med liknade drömmar och ideal. Tjänster och varor utbyttes alltefter tillgång och behov.

Vad hände sedan? Gården är sedan dryga trettio år nedbränd av den lokala brandkåren. Kvar på kullen i hagen står en sten rest till minne av kollektivet. Var finns de idag?