FPM02 – VIRVLAR

av Dag Persson 2000

Den stensatta kanalen leder ner mot kvarndammen. Sidorna har rämnat och stora kantiga granitblock ligger huller om buller i vattnet. I små virvlar dansar asplöven runt i strömdraget. Ett efter ett sliter de sig lösa och flyter vidare mot dammen. Nya kommer ständigt till.

Det var stenhuggaren Johannes Sternvik som högg till granitblocken och byggde kanalen. Men han var inte ensam, för sönerna hjälpte honom. Och Brorsson med hästen. Det är länge sedan, nittio år nu.
    Sternvik bodde på Rysstorpet, en och en halv kilometer från kvarnen. Han och hans fru Agnes hade tre söner och två döttrar. På sitt torp hade de en lada, med två kor, gris och höns. De hade två åkerlappar och två betesängar, ett stycke skog som gav dem vedbrand och lite timmer. Femton tunnland hade de.

Bakom ladan fanns ett skjul, och där inne stod ässjan och städet. Det var där Johannes Sternvik smidde huggmejslarna av stål, och det var där han höll dem vassa. Många eftermiddagar hölls de där, han och sönerna. De bankade och dånade, sjöng och vrålade; osande järnklang blandades med den tidens populära visor ur grova strupar.
    Varje tidig morgon, måndag till lördag, gav sig Johannes Sternvik och hans söner hemifrån. Sönerna fick bära verktyg och skaffning i händer och på ryggar: mejslarna och spetten, släggorna och sättet; smörgåsarna med stekt ägg eller ost, surmjölken och den kalla kokta potatisen. Sternvik själv bar ingenting; han hade burit tillräckligt, menade han.

Skogsbygdens stenhuggare gick sällan till något stenbrott. Ur flyttblock, bumlingar och skärv, högg de på plats fram vad som behövdes. I Blekinges och Smålands steniga skogar finner man lätt gropar som vittnar om dessa hantverkares framfart.
    Många var de torpgrunder Sternvik satte. De stadiga trapporna var han särskilt stolt över, och släthuggna grindstolpar med helt runda klot uppepå hade han minsann också huggit till; alltid sammansmälte den enkla konstfärdigheten med kravet på att nå full funktion – med minsta möda.

Räckesstolparna på landbron över sjön har Sternvik huggit och rest, åtminstone hälften av dem. En yrkesbroder från Smålandssidan högg de andra. De hade tävlat på ackordet, sa man, om vem som kvickast kunde finna de bästa ämnena, de med rätt klyv i, hugga raka och jämna stolpar av dem, och få dem resta. Med minsta möda så klart.
    Karlarna spräckte fram ämnena i backarna kring sjön. Johannes Sternvik gick från sten till sten och knackade på dem med sin lillslägga. Han fnös och småtalade med sig själv. Han kunde hitta en ”böling” under mossan, och så sätta sönerna till att gräva fram den.
    Först skulle de få till stora stenskivor, en fot tjocka. Dessa delades i lika breda stycken. De skulle också vara långa nog, för resta skulle stolparna räckte en till låret, fast en tredjedel stod under jord.
    De borrade hålen, ”kling-klang, kling-klang”, en handsbredd djupa. De satte i kilar och bleck och slog försiktigt med lillsläggan: stålet klingade först styvt när stenen stretade mot, men den gav alltid efter och delade sig med ett knak – oftast precis så som Sternvik ville. Hålen för räckena skulle sitta i rätt höjd. Med spett, armar och knän hasade och rullade de upp de färdiga stolparna på Brorsons vagn. Väl nere på landbron ställdes de i sina hål. Räckena av rör ordnade Brorson med.
    Valvbron där sjöns vatten skulle rinna genom byggde smålänningen ensam; Sternvik fick annat att göra:

Kvarnen med damm och kanal tog ett år att bygga. Bygdens bönder hade gått samman om bygget vid bäcken på allmän mark. Med sockenkassans och Kunglig Majestäts hjälp fick man de särskilda medel som behövdes för de direkta kostnaderna. En tillrest lantmätare satte ut höjd- och riktmärken. Och när ån skulle dämmas måste sidorna förstärkas så att inte vattnet tog vrånga vägar; bönder och torpare fick släppa till sten, virke och eget arbetet.
    Sternvik ledde själva kanal- och dammarbetet. Åt bönder och drängar, torpare och daglönare, pekade han ut var de skulle gräva och under sommaren växte stora grusvallar upp.

Varje dag kom några block på plats. Och han var slug han Sternvik: först satte han själva fördämningen och grunden till kvarnbygnaden. Innan hösten kom med stigande vatten, byggde han så dammsidorna och hela kanalens längd, men först bara två skiften högt; torrskodda kunde han och sönerna sedan fortsätta med att bygga på höjden.
    Takläggningen av kvarnbyggnaden firades samma dag som den första snön föll, och därefter kunde de gå inomhus vid matstunderna. Efter jul bytte Brorsson vagn mot släde, och på snön kördes blocken sedan fram, och de slapp att hissa så högt när de lastade. Ännu bättre blev det när de kunde stå på isen och passa samman styckena.
    Snart fanns inte en riktig sten kvar så långt bort man visste. Sternvik tyckte att det verkade som om allt var uträknat till att gå jämt ut.
    När bönderna klarat av vårbruket kom de och skyfflade ut vallarna. Och snart såg det ut som om kanalen och dammen alltid funnits där.

Sternvikarnas eget vårbruk hade fått komma efter. Men vad gör det nu när han fått bra ersättning och kan köpa foder till följande vinter? Hustrun och döttrarna slipper gå i åkrarna och lägger istället sin möda i trädgården. Den sommaren då kvarnen blivit färdig tycker Johannes Sternvik att torpstället är deras paradis. Han och sönerna går hemma; huset får målning, skjulet nytt tak och betena plöjs så de kan så ny vall.
    Om lördagseftermiddagarna fylls trädgården med grannar och vänner; där är blomlukt, viskande gräshoppor, stekt färsk sill på brödet, brännvin, pilsner och färskpotatis. När solen går ner smakar de på Agnes äppelvin; de sjunger och dansar till dragspel och fiol.

Åren har gått, och det är inte bara kanalens sidor som har rämnat: Sternviks torpstuga står visserligen kvar, men ladan och skjulet är borta. På åkrarna och ängarna växer gran, och av trädgården finns bara en liten gräsplätt kvar. Av Agnes Sternviks äppelträd finns det ett som lever, men det är täckt med lavar och bär bara en handfull frukter.
    Husets nuvarande ägare har torpet till sommarställe, men om Sternviks stenarbeten vet de ingenting. Barnen äter de mogna äpplena, mamman och pappan sitter vid köksväggen och dricker kaffe. De är där för sista gången det året.

Borta i kanalen far asplöven runt i virvlar mellan de nedfallna granitblocken, och snart rinner de förbi kvarnen som de alltid gör.

stilla_virvlar

Du hittar denna och fler historier i Dag Perssons Irrspår – blandade berättelser från nu och då. Läs mer där! >>


© Fri Press förlag 1969-2017. Materialet får skrivas ut och ges bort men inte publiceras.
Besök webbplatsen: https://fripress.se
Anmäl dig till nyhetsbrevet: https://fripress.se/nyheter