FPM16 – Ansiktet i spegeln

av Simone Ek 2011

Mitt ansikte i spegeln. Eller? Är det verkligen mina ögon som besvarar min blick? De tycks mig så främmande. Visst känner jag igen irisarnas bruna färg, med stänk av bärnsten och grönt, visst verkar de välbekanta till storlek och form, men de ser ut att brinna med en sällsam glans, som jag aldrig förut sett. Jag böjer mig framåt, skärper synen och stirrar intensivt in i mitt dunkla, omvända jag. Min nästipp är inte mer än tio centimeter från den kalla, blanka ytan. I detta perspektiv verkar spegelversionen av min näsa ha vuxit. Den ser både längre och bredare ut än förut. Det är konstigt, hur mycket en näsa gör för ett ansiktes karaktär. Seriösa plastikkirurger brukar be sina skönhetstörstande patienter att tänka sig noga för, innan de låter operera sin näsa. De som inte lyssnat har mången gång fått erfara, att de sedan inte har känt igen sig själva. Men jag har inte opererat min, och om jag hade gjort det, hade jag sannerligen inte gjort den större. Blicken glider nedåt, tills den finner min mun. Tänk, att jag aldrig har lagt märke till det där grymma draget kring munvinklarna. Brukade där inte finnas små uppåtriktade streck, som minne av glada stunder? Den ser bred ut, min mun, men läpparna är smala och blodfattiga. Jag särar på dem i en stel parodi på ett leende. Mina tänder har alltid varit fula och ojämna, och hörntänderna spetsiga, men var de verkligen så gula och så vassa? Jag kniper snabbt ihop munnen, för att slippa se dem. Därunder ser min haka ovanligt tillbakadragen ut. En flyende haka – kan man få det på äldre dagar? Får syn på ett hårstrå, som inte borde vara där. Sträcker mig automatiskt efter pincetten. Fan också, att man inte ska kunna få slippa kärringskägg! Ser ett till – och ännu ett. Plockar, plockar, plockar. De verkar aldrig ta slut. Så fort jag ryckt loss ett, tycks det vara där igen, tillsammans med tio nya. Jag stirrar förfärat in i spegeln, medan jag ser mitt ansiktshår breda ut sig till en tät matta av kraftiga gråa strån. Lyfter åter blicken till näsan, som nu är ännu längre och bredare, med en klumpig, mörk nästipp. När jag slutligen ånyo möter min blick, har det bärnstensgula spridit sig, så att det täcker hela mina regnbågshinnor. De glöder med ett infernaliskt skimmer, som vore de målade med fosfor. Jag vill inte se mer! Spegeln är inte bara grym och obarmhärtig, den ljuger mig rakt upp i ansiktet. Jag släcker lampan, reser mig och går fram till fönstret. Vrider upp persiennen och kikar ut. Sedan sträcker jag på halsen och ylar mot fullmånen.

Läs Petronella Simonsbackas artikel om Simone Ek här: http://www.harrydaposten.se/2014/03/skriver-noveller-i-mikroformat/