FPM24 – Väktaren

av Susanne Andreasson Nilson 2011

I hennes föreställningsvärld finns en bild, en insikt om vad hon som personlighet är till för. Hennes uppgift är att vakta och värna det inre slagfältet, den inre byggarbetsplatsen, arenan, rummet. Att kasta ut månglarna och snyltarna, odjuren och huldrorna. Att stå på vakt, att stå kvar – i regn och solsken, i hunger och i mättnad. Att stanna på sin post, hur lång tid det än tar innan den väntade kommer. För när inre slagfältet är stilla, tomt och ljust kan den hon väntar på slå läger, tända sina facklor och äntligen ta befälet.

I demonernas skrattspegel ser hon sig själv. En strykrädd figur, bugande och bockande. På huvudet en kastrull, i handen en liten pinne som gör utfall när ingen ser. En blick från en av de grå får henne att krypa ihop av skräck och snubblande lämna porten hon vaktar. Hon umgås med dem hon skulle avvisa, matar och vyssjar små tankefoster och är ivrig värdinna vid demonernas kalas. När hon någon gång försöker ta tag i sin uppgift, kan hon bli så illa sparkad att hon ligger i dagar, kvidande av smärta i skydd av mörkret.

Det enda hoppet är de återkommande, knappt hörbara hornstötar som förebådar den älskades ankomst. Då brukar hon mödosamt resa sig upp, borsta av sig och ta sig fram till porten igen. För vilken gång i ordningen minns hon inte. Men det är denna uthållighet som kanske någon dag kommer att räknas henne tillgodo…